Mer bambustav
Kära Internet, jag har något jag måste erkänna.
Jag mediterar.
Jag skäms. Om jag inte får börja dagen med att vakna upp och sluta mina ögon blir jag grinig som en kaffe-abstinent yoga-mamma.
Och det började tidigt. Kom redan som ung i kontakt med historier om leviterande upplysta män, om djup bliss och enhet med allt.
Med snöklädda berg i mitt inre gick jag min första kurs.
Två timmar i sträck stirrande in i en vägg, upprepat räkna till tio. Ingen bliss, bambustav i huvudet varje gång jag blinkade.
Min andra kurs. Samma sak. Järnrör istället för bambustav. Katastrof. Endast aura-massagen räddade mig från sniffa lotusrökelse.
Jag gjorde ett sista försök, och på nästa kurs deltog jag, en utbränd brandman och 29 medelålders kvinnor (Madonna på Oprah).
Och tro det eller ej, i frånvaro av bambustavar kom jag ut ur meditationen behagligt avslappnad. Energirik. Blommor och fågelsång vibrerande av liv. Det hela avslutat med en vacker chanting, där yrvaken brandman flög upp och försökte släcka elden.
Jag var entusiastisk! Mediterade dygnet runt. Berättade för släkt och vänner om avslappning och förbättrad hälsa.
Förgäves. Mor frågade om jag skulle bo i grotta. Vänner klippte sönder yoga-matta.
Och någonstans där insåg jag att det kanske ändå var bättre att hålla mina österländska drifter för mig själv. För trots dagens trender med naken-yoga och leviterande kor (Bregotts senaste), i många sammanhang är meditation lika socialt befrämjande som frimärkssamling.
Och tyska Lederhosen. Oh. Vilket påminner om ännu ett erkännande...
Kära Internet, jag har något jag måste erkänna.
Jag mediterar.
Jag skäms. Om jag inte får börja dagen med att vakna upp och sluta mina ögon blir jag grinig som en kaffe-abstinent yoga-mamma.
Och det började tidigt. Kom redan som ung i kontakt med historier om leviterande upplysta män, om djup bliss och enhet med allt.
Med snöklädda berg i mitt inre gick jag min första kurs.
Två timmar i sträck stirrande in i en vägg, upprepat räkna till tio. Ingen bliss, bambustav i huvudet varje gång jag blinkade.
Min andra kurs. Samma sak. Järnrör istället för bambustav. Katastrof. Endast aura-massagen räddade mig från sniffa lotusrökelse.
Jag gjorde ett sista försök, och på nästa kurs deltog jag, en utbränd brandman och 29 medelålders kvinnor (Madonna på Oprah).
Och tro det eller ej, i frånvaro av bambustavar kom jag ut ur meditationen behagligt avslappnad. Energirik. Blommor och fågelsång vibrerande av liv. Det hela avslutat med en vacker chanting, där yrvaken brandman flög upp och försökte släcka elden.
Jag var entusiastisk! Mediterade dygnet runt. Berättade för släkt och vänner om avslappning och förbättrad hälsa.
Förgäves. Mor frågade om jag skulle bo i grotta. Vänner klippte sönder yoga-matta.
Och någonstans där insåg jag att det kanske ändå var bättre att hålla mina österländska drifter för mig själv. För trots dagens trender med naken-yoga och leviterande kor (Bregotts senaste), i många sammanhang är meditation lika socialt befrämjande som frimärkssamling.
Och tyska Lederhosen. Oh. Vilket påminner om ännu ett erkännande...
No comments:
Post a Comment