Jag såg Collateral igår.
Knäpper mig själv febrilt på näsan, men kan ändå inte låta bli att analysera.
Dock, låtom oss först bliva en aningen akademiska.
Många som skriver en film eller en bok försöker hitta en sammanhållande tanke som genomsyrar hela berättelsen. Ofta i form av ett påstående som på olika sätt belyses och testas. Dvs, ett så kallat tema, eller en premiss. (Se tex
här eller
här för noggrannare förklaringar.)
Vilket ju kanske mest låter som något som Bergman och grabbarna skulle sysselsatt sig med. Lika upphetsande som en timme med Dr Ruth.
Men låt oss nu ta Collateral. En hyrd mördare tvingar en taxichaffis köra honom runt LA så han kan ta kål på fem juryvittnen.
Inte Bergman direkt.
Dock, mellan män som krossas mot taxibilar, och shootouts på asiatiska discotek, finns det faktiskt ett väl definierat tema. Något i stil med:
För att kunna kontrollera en situation, måste man först till fullo acceptera denna som den verkligen är.Och detta tema genomsyrar filmen på en mängd olika sätt. Några exempel:
Huvudpersonen lär sig förstå temat genom de prövningar han får utstå.Taxichaffisen Max har dålig kontroll på sitt liv. Han drömmer om att starta limosinverksamhet, men sitter efter tolv år i samma sketna taxi och porrblädrar i BMW's bilkataloger. Och ljuger för mamma om det.
När sedan mördarmaskinen Vincent stiger in i hans taxi och liv har Max inte längre något val. Han *måste* lära sig acceptera de situationer som uppstår för att kunna hantera dem.
Och när lik efter lik stapplas på hög, tvingas Max till slut agera. Med en pistol riktad mot huvudet trampar han gasen i botten, kraschar taxin och flyr.
Skurken förkroppsligar temat, fast på ett förvrängt sätt
Vincent accepterar till fullo de situationer han hamnar i och anpassar sig blixtsnabbt för att ta kontroll över dem. Vilket ju är fin-fint. Förutom att han kontrollerar situationer likt Terminator i Armani.
Temat framgår explicit i dialogen
Temat är på något sätt den yttersta subtexten i en berättelse. Och det kan ibland vara lämpligt att faktiskt låta en karaktär uttrycka temat, för att det säkert ska gå fram.
Dock, om man låter hjälten göra detta finns risken att det hela blir predikande.
Bättre då att låta skurken väsa fram berättelsens inre sanning på sitt eget lite förvrängda sätt:
VINCENT
Now. We have to make the best of it. Improvise. Adapt to the
environment. Darwin. "Shit happens." The IChing...whatever. Roll
with it...
Till sist...
Collateral, alltså. Bra film. Men är inte temat lite... mesigt? Jag menar, vem skulle har problem att ta kontroll över sitt eget liv? Att inte kunna acc...
MAX
Hey, look who's talking, Mr Knaepp-maej-pah-nejsan. Didn't you have a novel to write, f*cker?
JAG
Wh, who... me?
MAX
Wasting your precious time on no good blog posts, huh?
JAG
No, I... I mean..., No. I was going to...
MAX
Vincent, can't you shape his sorry *ss up?
VINCENT
That, sir, will be my pleasure.
Vincent stiger in i min bil.
JAG
Oh, hello there, so nice to meet... is... that a gun?
Man ska vara respektfull mot sina karaktärer, eller hur? Ta reda på vad de gillar och inte gillar? Utforska deras inre känslor och gräva i deras barndom?
