Råtta-tou-ille

Man ska vara respektfull mot sina karaktärer, eller hur? Ta reda på vad de gillar och inte gillar? Utforska deras inre känslor och gräva i deras barndom?

Nooooonsens!

Här är vad ni gör. Tillverka en vooodoo-docka av er karaktär. Stick nålar i ögonen. Banka med hammare. Klä strumpa över huvudet och skicka till Staffan Westerberg.

Man måste plåga sina karaktärer! Noga!

Ofta gör en karaktär någon slags resa, fysisk eller känslomässig. Och denna resa måste göras så lång och svår som möjligt.

Som exempel, vem ska vi tvinga att ta sig in i det allra mörkaste för att kasta en ring i Saurons eldar? En svampälskande liten hob, naturligtvis. (SAGAN OM RINGEN).

Och vilken yrkesgrupp ska man välja åt en person som måste lära sig att inte ljuga? Advokat, utan tvekan. (LIAR, LIAR).

Och dagens exempel:

Hur väljer vi en person som vill bli mästerkock? Vi gör honom NATURLIGTVIS till det äckligaste som går att hitta i ett kök - en råtta! (RATATOUILLE)

Så sätt igång. Uppmuntra din inre djävul. Köp piskor och bygg giljotiner.

Allt för konsten.

Och det kan ni hälsa Säpo när de ringer.

Collateral

Jag såg Collateral igår. Knäpper mig själv febrilt på näsan, men kan ändå inte låta bli att analysera.

Dock, låtom oss först bliva en aningen akademiska.

Många som skriver en film eller en bok försöker hitta en sammanhållande tanke som genomsyrar hela berättelsen. Ofta i form av ett påstående som på olika sätt belyses och testas. Dvs, ett så kallat tema, eller en premiss. (Se tex här eller här för noggrannare förklaringar.)

Vilket ju kanske mest låter som något som Bergman och grabbarna skulle sysselsatt sig med. Lika upphetsande som en timme med Dr Ruth.

Men låt oss nu ta Collateral. En hyrd mördare tvingar en taxichaffis köra honom runt LA så han kan ta kål på fem juryvittnen.

Inte Bergman direkt.

Dock, mellan män som krossas mot taxibilar, och shootouts på asiatiska discotek, finns det faktiskt ett väl definierat tema. Något i stil med:

För att kunna kontrollera en situation, måste man först till fullo acceptera denna som den verkligen är.

Och detta tema genomsyrar filmen på en mängd olika sätt. Några exempel:

Huvudpersonen lär sig förstå temat genom de prövningar han får utstå.

Taxichaffisen Max har dålig kontroll på sitt liv. Han drömmer om att starta limosinverksamhet, men sitter efter tolv år i samma sketna taxi och porrblädrar i BMW's bilkataloger. Och ljuger för mamma om det.

När sedan mördarmaskinen Vincent stiger in i hans taxi och liv har Max inte längre något val. Han *måste* lära sig acceptera de situationer som uppstår för att kunna hantera dem.

Och när lik efter lik stapplas på hög, tvingas Max till slut agera. Med en pistol riktad mot huvudet trampar han gasen i botten, kraschar taxin och flyr.

Skurken förkroppsligar temat, fast på ett förvrängt sätt

Vincent accepterar till fullo de situationer han hamnar i och anpassar sig blixtsnabbt för att ta kontroll över dem. Vilket ju är fin-fint. Förutom att han kontrollerar situationer likt Terminator i Armani.

Temat framgår explicit i dialogen

Temat är på något sätt den yttersta subtexten i en berättelse. Och det kan ibland vara lämpligt att faktiskt låta en karaktär uttrycka temat, för att det säkert ska gå fram.

Dock, om man låter hjälten göra detta finns risken att det hela blir predikande.

Bättre då att låta skurken väsa fram berättelsens inre sanning på sitt eget lite förvrängda sätt:

VINCENT
Now. We have to make the best of it. Improvise. Adapt to the
environment. Darwin. "Shit happens." The IChing...whatever. Roll
with it...

Till sist...

Collateral, alltså. Bra film. Men är inte temat lite... mesigt? Jag menar, vem skulle har problem att ta kontroll över sitt eget liv? Att inte kunna acc...

MAX
Hey, look who's talking, Mr Knaepp-maej-pah-nejsan. Didn't you have a novel to write, f*cker?

JAG
Wh, who... me?

MAX
Wasting your precious time on no good blog posts, huh?

JAG
No, I... I mean..., No. I was going to...

MAX
Vincent, can't you shape his sorry *ss up?

VINCENT
That, sir, will be my pleasure.

Vincent stiger in i min bil.

JAG
Oh, hello there, so nice to meet... is... that a gun?

Ah, Doris

När jag växte upp hade vi en bok av Doris Lessing i bokhyllan. Flera gånger bläddrade jag igenom och funderade på att läsa.

Kanske dags nu.

Ta mig i kragen

Perkällä vad här ska skrivas!

Efter att ha överlevt ännu en deadline from hell, har jag nu troligtvis tre månaders helt ostörd skrivartid.

Så jag ber er, knäpp mig hårt på näsan om ni ser mig och jag inte skriver.

Om jag fikar på stan. Knäpp. Om jag ser på TV, surfar, äter eller sover. Knäpp.

Alltså, jag menar det, om ni ser mig och jag verkar tänka på NÅGOT ANNAT än skrivande. Knäpp. Mig. På. Näsan.

...eh, visst ja... ni vet ju inte hur jag ser ut...

Så för säkerhets skull, om ni ser NÅGON på stan som ser ut att tänka på NÅGOT ANNAT än skrivande - knäpp dem på näsan.

Skyldiga blå ögon

Gilmore Girls dödade Anna Karenina!

Eh, hrm.

För mig, vill säga.

Till att börja med, jag är så beroende av Gilmore Girls att jag skulle kunna koppla DVD-sladdarna rakt in i armen och köra igång Säsong 7.

Vidare, som vuxen och man går detta beroende pinsamt långt bortom Guilty Pleasures. (I mitt försvar, det har något att göra med hur författarna lyckas ta mängder med referenser och göra något nytt, glädjefullt av det.).

Och när då Rory ständigt refererar till Anna Karenina som hennes favoritroman, ja, då förväntar jag mig kunna gå på vatten efter jag läst den.

Har nu läst klart den. Den var helt okay, jag gillade den. Men gå på vatten (samt långt skägg, samt bergspredikningar) får vänta.

Tills jag läst Krig och Fred.

Framåt marsch

Konsten imiterar livet?

Pffft. Struntprat! Livet imiterar konsten, naturligtvis!

Vi var på restaurang igår, på bordet bakom pågår livlig diskussion, när plötsligt en kille säger:

Kille: Minns du, minns du, det var såååå roligt, servitrisen ignorerade oss hela kvällen, och till slut skrek du...

Han får dock inte berätta, utan avbryts av två kvinnor i sällskapet som börjar prata om annat. Ruskigt oartigt. Att de inte kan låta folk tjuvlyssna i fred. Skam den som ger sig, dock:

Kille: Jo, men minns du, sååååååååå roligt, du skrek till servitri...

Avbruten igen. Nu är mina öron på helspänn. Jag vill verkligen veta vad hon skrek.

Kille: Me... men du, minns du, såååå, sååå roligt, du skrek till servitrisen att hon sk...

Så.

Gott folk.

Vilken skrivarprincip är detta ett exempel på?

Framåtrörelse, naturligtvis, säg a men inte b (för exempel från filmen AS GOOD AS IT GETS, se här).

För att repetera, man säger alltså inte b, men a, vilket får publiken att riktigt, riktigt längta efter b. Vilket gör att man...

Okej, okej.

Killen får TILL SLUT berätta. Men. Jag hör inte för precis då skramlar det till från köket.

F'låt.

En eller ett

Håller just på att läsa Stephen Kings 'Att skriva', där han verkligen manar till att kunna sin grammatik. Och inte bara lite lagom allmän-bildning sådär, utan preteritum, pluskvamperfekt och hela fadderullan.

Kom igen!

Det är ju lika dumt som att säga att en kock bör ha välslipade knivar, att en taxichaffis bör kunna kartan utantill, eller att Zlatan bör knyta sina skor vä...

[PIP]!

Det var ju själva [PIP]. Måste man dra fram de där [PIP] [PIP] böckerna igen? Som [PIP] [PIP] [PIP] grundskolan [PIP] [PIIIIIIIP].

Suck.

'kejdå. Hur var det nu igen då?

Vi har... substantiv. Och verb. Och någonting med... pronomen...

Suck.