Logline me

Innan jag kommer till min poäng, låt mig berätta, det finns en skrivar-princip som kallas för bl.a. logline eller one sentence idea.

Sägs att Spielberg initierade denna princip. Och när mannen med ET-mössan talar, då lyssnar folk. Loglines används flitigt, och är numera standard inom Hollywoodsystemet.

Tanken är att man bör kunna beskriva sin bok eller sitt film-manus med en enda mening.

Utan att behöva syrgas efteråt. En kort mening alltså.

Några exempel:

LIAR LIAR
En cynisk advokat kämpar med att vinna det största fallet i sin karriär, samtidigt som han magiskt måste uppfylla sin sons önskan - att inte ljuga på en hel dag.

THE SIXTH SENSE
En psykolog kämpar för att bota en förvirrad pojke plågad av en bisarr åkomma - han ser döda människor.

Logline alltså. Liten men naggande god.

En logline beskriver berättelsens dramatiska ryggrad (protagonist, mål, känslomässig resa, antagonist, konsekvenser). Och i och med att logline väger så tungt, bör den ha en 'wow'-effekt när man hör den. Något som fascinerar eller intresserar.

Och nu äntligen till min poäng.

Spielberg har ju faktiskt gjort ET, HAJEN, JURASSIC PARK, SCHINDLERS LIST, WAR OF THE WORLDS, och PINKA, ELMYRA & THE BRAIN. Så varför inte utveckla konceptet?

Jajemensan, varför inte loglina sina karaktärer? Deras relationer? Enskilda scener? Eller vilket element som helst i ens berättelse?

Om man t.ex. loglinar kända karaktärer, kan man ofta redan på denna nivå se vad som gör de i grunden så intressanta. Några exempel:

WILL HUNTING i GOOD WILL HUNTING
Föräldralös, ungdomsbrottsling OCH geni.

INDIANA JONES
Arkeolog som söker exotiska artefakter - i James Bond stil.

CYRANO DE BERGERAC (eller ROXANNE)
Passionerad romantiker, svärdsfäktare och filosof - med en stor, stor näsa.

(Personlig kommentar; Älskar både CYRANO och ROXANNE innerligt. Och nej, jag tänker inte lägga upp mitt passfoto.)

Och det fungerar lika bra när vi försöker loglina intressanta relationer.

DÖDLIGT VAPEN
Självmordsbenägen vietnamveteran paras ihop med snart pensionerad familjefar.

Och så vidare.

Dvs, oavsett vilket element (story, karaktärer, relationer, scener m.m.) vi tittar på, vill vi med en mening beskriva det som i grunden definierar detta. Och där denna mening har en wow-effekt med tydlig bild av drama och konflikt.

Och det var väl det hela.

Om ni nu känner att ni marscherar i takt till Hollywoods djungeltrummor och hör Spielberg skrika gällt från sitt mogul-hus, då har er egen lilla Cyber-Hob gjort sitt jobb.

My preee-sciousss.

One sentence. To rule them all.

Tolstojskij

Fred. Nej, krig. Nej, fred.

Håller på och läser Tolstojs 'Anna Karenina'. Och måste säga, Tolstojs skägg är vilseledande. Karenina är ingen tung tegelsten. Hittills mer Jane Austen än Marx. Mer gospel än opera.

Och eftersom 'Anna Karenina' kallats för världens bästa roman (johoodå, stod på baksidan), så kan jag bara inte låta bli att rapportera sådant jag tycker mig lärt mig från den.

Första sak. Alla i ryssland heter -skij, tydligen. Oblonskij. Stjerbatskij. Arkadjevitj. (Jahasåja, den sista var -vitj, inte -skij. Stor skillnad. Mitt misstag. Men hunden hunden hette voffskij, eller hur?)

Andra sak jag lärt mig.

The kneebone's connected to the...legbone. The legbone's connected...

Det är faktiskt den struktur som Tolstoj använder för att presentera sina karaktärer. Vi börjar med Oblonskij, som i slutet av sin scen träffar Levinskij. Vi går då vidare till presentera Levinskij, och där han i slutet av sin scen träffar, ja...voffskij. Eller nån. Osv, osv...

Denna struktur ger nästan en filmisk känsla. Först ser vi en person i bild. En annan person kommer in, och kameran börjar följa denna istället. En ny person, kameran följer, osv.

Lite annorlunda, och ganska intressant. Ofta kan presentationer bli lite uppstyltade, men detta sätt blir betydligt mer flytande, där man knappt märker att POV förflyttas mellan olika karaktärer.

Så då vet ni.

Tolstoj *är* gospel. Sing it with me. The Oblonskij's connected to the... Levinskij. The Levinskij's connected to the...

Quentin on purpose

Vi fortsätter i serien med tuffa grabbar och tar en titt på tuff i kvadrat.

Quentin Tarrantino.

The man, the myth, the videostore legend.

En sak som Quentin blivit känd för är sin über-coola dialog. Tittade häromdagen på Reservoir Dogs, och en sak slog mig. Oavsett hur cool, lång eller pepprad med pop-kultur-referenser dialogen är, så har den alltid:

Ett Syfte!

Och här snackar vi klassisk dramaturgi. Dvs, dialogen antingen för handlingen framåt och/eller uppenbarar karaktärsdrag.

Ta den klassiska inledningsscenen där alla inblandade sitter runt ett café-bord. Quentin drar sin berömda monolog om 'Like a virgin', Mr Pink berättar varför han inte vill ge dricks, Joe sitter för sig själv och muttrar namn ur sin anteckningsbok. Det är, minst sagt, klassisk Tarrantino.

Men.

Hela scenen har (säg det med mig) Ett Syfte.

Vad scenen uppnår är att effektivt introducera alla karaktärerna.

Mr Pink är principfast nog att vägra betala dricks, och är den som senare uppträder mest professionellt genom hela äventyret. Och som vågar säga det uppenbara, att någon har tjallat till polisen.

Mr Blonde erbjuder sig på skoj att skjuta en av killarna vid bordet. Vilket är en direkt blinkning åt det faktum att Mr Blonde senare sätter igång hela blodbadet genom att börja skjuta okontrollerat i diamant-affären.

Och så vidare.

Som sagt, syftet med hela scenen är att introducera hela gänget. Alla små karaktärs-egenheter som senare ska visa sig enormt viktiga etableras redan här. Och vi märker det inte ens, för vi är så roade av en tolkning av en Madonna-låt.

Ytterligare ett exempel, från senare i filmen. Mr Orange är hemlig polis, och i en scen berättar han en påhittad knark-historia för några i gänget. En lång historia. Innehåller poliser, schäfrar, urinoarer och blåa väskor. Klassisk Quentin-monolog. Men, det hela har faktiskt (och den här gången sjunger vi det) Ett Syfte.

Att berätta en tillräckligt detaljerad historia är Mr Orange's sätt att försöka bli accepterad. Och så att de ska ta med honom på nästa stöt.

Dvs, all dialog-fyrverkeri är aldrig bara tomt snack, utan är alltid Quentins (mycket unika) sätt att berätta en historia.

Och till och med i Quentins personliga liv visar sig hans AK4-svador ha Ett Syfte.



Som exempel, Reservoir Dogs visades för första gången på Sundance. Det var här som Quentins hela framtid skulle avgöras baserat på hur filmen togs emot. Tyvärr gick två av de tre första visningarna riktigt uselt, pga av att projektor-killen slarvade.

Så, på den väldigt viktiga fjärde visningen (där allt branschfolk kommer) introducerade Quentin filmen, inför den fullsatta bio-salongen, genom att berätta om hur uselt de tidigare visningarna hade gått. En lång historia.

Men, han gjorde detta med Ett Syfte.

Och här citerar jag från en intervju med Quentin, då han uttrycker så på pricken att man bara kan avundas.

Syftet med historien var (och jag citerar fritt från minnet):

"I told the audience this story with the sole purpose to make sure that, this time, the projectionist did not F*CK UP!

Oceans 11, möt Oceans 13

Var och såg Oceans 13 för ett tag sedan.

Och för mig, om Oceans 11 är en svartklubbs poker-turnering i tung cigarrök, där den med coolast solglasögon vinner, så är Oceans 13 en omgång skitgubbe på närmsta mellanstadie-skola.

Något blek kopia med andra ord.

Men egentligen, rent struktur-mässigt, vad hade 11 som 13 inte hade? Om jag nu plötsligt själva skulle vilja skriva en 'heisst' film, vad fanns det då att lära sig av skillnaderna mellan dessa två filmer? Frågor gnagde i mitt huvud likt en femkrona på ett roulette-hjul. Fanns bara en sak att göra.

En lista.

Allt ska vara på väg att gå åt skogen. Hela tiden. Och detta måste bero på karaktärernas personligheter.

- I 11 fullkomligt drös det av människor vars egenheter var på att riskera allt. Vi hade svartsjuke George Clooney som riskerade hela uppdraget för Julia Roberts. Vi hade på-gränsen-till-sammanbrott Saul som skulle spela excentrisk rysk miljonär. Och vi hade lite för mjuka Linus ..., och vi hade..., ja, ni fattar. Och grädde på moset, vi visste att allt var på väg åt skogen för att åtminstone en bi-roll svettades som Rocky.



- I 13. Herregud, allt gick ju som på räls i jämförelse. SJ hade för sören varit avundsjuka. Ingen svettades. Inte ens en uppknäppt skjorta. Jag menar, den enda kroppsvätska överhuvudtaget var från Pitt och Clooney som klämde fram tårar framför Oprah.

Det måste finnas ett personligt skäl till uppdraget, och detta skäl måste vara integrerat i handlingen.

- I 11 hade vi, återigen, Clooney som vill få tillbaka Julia Roberts. Denna tråd gick genom hela filmen, där mängder med scener var direkt kopplade till Clooneys kamp mot Garcia.

- I 13 hade vi hämnden på Pacino för vad han gjorde mot Ruben. Vilket var helt okay. Personligt och fint. Och en smaskig hämnd fungerar alltid. MEN, men-men-men-men-men, vi skulle kunnat hitta på vilken hämndhistoria som helst, och resten av filmen skulle kunnat se precis likadan ut ända. Rubens enda bidrag till handlingen var att ligga i en sjukhussäng. Och att jag oroade mig för att han skulle tappa sin bolmande cigarr bland lakanen räknas inte. Räknas inte alls.

Ett omöjligt hinder måste stå i vägen, som till sist ändå överlistas på ett smart/överaskande sätt.

- 11. Gänget gav sig på ett inbrottssäkert källarvalv bakom blydörrar. Alltihopa toppat med laseralarm, k-pist vakter och en psykotisk Andy Garcia. Hela filmen var sedan en virtuos uppvisning i förklädnader, teknologisk finnes och coola repliker som mot alla odds tog oss ända in i det heligaste. Och till sist, grädden på moset, en videoinspelning av ett fejkat bankvalv, vilket tillät gänget att ta sig in som falska poliser i det riktiga valvet. Jag menar, SHAFT, vad coolt.


- Och vad hade vi då, till sist i 13? Jo, gänget ville hämnas på Pacino genom att fuska i mängder. Motstånd? Världen mest intelligenta dator, vilken hindrade just fusk genom att analysera puls, pupiller och kroppsodör. Då vill vi *naturligtvis* se Våra Hjältar övervinna denna dator genom att fuska smartare än Jack Sparrow. Men, vad fick vi?De, ...aaaaargggh,...SPRÄNGDE DEN! (Eller, ja, jordbävning, som fick datorn att klappa ihop.). Man blir ju... FUSK. Vi ville se droger köpta i gamla Sovjetunionen som ändrar kroppsvärmen. Vi ville se Brad äntligen få nytta av sina kunskaper i att lura lögndetektor-test. Att spränga, det var... FUSK!

Aaaaaaahhhhh.

Sådär.

Nu känns det bättre.

En sten från mitt bröst. En raspande femkrona ur mitt huvud.

En styck lista som Oceans 14 absolut måste följa.

(Ja, 14. Ni vet att den kommer. Lika säkert som Pirates, Shrek och Spiderman 4)

1+1=3

Glad. Nej, ledsen. Nej, glad.

Ibland läser man något som verkar vara användbart, men man förstår inte riktigt hur. En tanke eller idé som får ligga och gro ett par år innan myntet till slut faller ner.

Och plötsligt, en dag, när man minst anar det (på teater-föreställning), står man upp i stolen, viftar med armarna, och skriker 'jag fattar' så högt att sufflören kommer av sig.

Hrm, he he, man skulle *vilja* skrika, menar jag.

Anledningen till dessa känsloyttringar var, något oväntat, det här


Bilden visar hur ansiktsuttryck skapas i tecknade serier.

Ta tex ett ansikte som uttrycker ilska och ett ansikte som uttrycker glädje.

Blanda.

Och vad får vi? Grymhet, naturligtvis.

Hemskt intressant, och läste detta i förbigående för några år sedan. Fick då en vag känsla att sidan på något sätt innehöll någon slag princip för skrivande. Lyckades dock aldrig riktig formulera denna princip.

Förrän igår.



Var då och såg Tartuffe (en pjäs av Moliére).

Tartuffe är en skenhelig liten djävul som låtsas vara djupt troende för att lura pengar av en rik godsägare. I en scen uttrycker Tartuffe sin åtrå för godsägarens fru, *samtidigt* som han uttrycker ilska över denna sin egen åtrå.

Ilska och åtrå. Samtidigt.

Och äntligen föll myntet på plats.

*Flera* känslor samtidigt! En väldigt enkel princip egentligen, men det var först när jag såg Tartuffes ormlika manipulationer som jag förstod hur det faktiskt kan användas. Och hur effektivt det kan vara.

För visst är det väl så att vi ofta brottas med flera, ofta motstridiga känslor. Och genom att låta en karaktär samtidigt ge uttryck för dessa kan vi effektivt illustrera karaktärers komplexa inre.

Det finns mängder av exempel på detta. Tex om vi vinner på Lotto. Förutom att springa naken genom stan av glädje, så för de allra flesta infinner sig säkerligen viss oro hur detta kommer påverka våra liv. Kanske man är rädd hur släktingar kommer att reagera, osv. Dvs, glädje och oro samtidigt.

Eller, hrm, om ni någonsin finner er själva stående på en stol mitt under en teaterföreställning...

Glädje och skam. Samtidigt.

Planera mera

Lade blommor under kudden och drömde om den här lilla godingen (se framförallt 2.48-2.23):



Hemma har jag en stor anslagstavla där jag planerar sådant jag vill skriva. Klistrar upp post-its med olika scener och idéer.

En nackdel med detta är det är rätt mycket jobb att koordinera anslagstavlan med skrivande på lap-top.

Så här och nu befrämjar jag min inre nörd. Som inte vill något hellre än att smäcka upp post-its med finger-topparna på en stor digital anslagstavla. Och sedan ladda ner hela härligheten till lap-top med en enkel knapptryckning.

Och visst, Tolstoy klarade sig med old-school penna och papper. Men trots det...

Är det inte julafton snart?

Höger Hjärta Vänster

Alla hjärnor är med

Linda Aronson, beskriver i sin bok "Scriptwriting Updated" hur obalanser mellan höger och vänster hjärnhalva kan undvikas. Hon beskriver också hur man medvetet kan kombinera de två sätten att tänka för bättre skrivande. (Baserat på Edward de Bonos bok "Lateral Thinking"(1970)).

Även om bra skrivande inte är något vi ägnar oss åt på den här bloggen, tänkte jag att det ändå kunde vara intressant att sammanställa hennes resonemang.

Hon beskriver två olika sätt att tänka:
- Vertikalt tänkande (vänster hjärnhalva). Logiskt tänkande som leder fram till 'rätta' eller 'felaktiga' svar. Som exempel används detta tänkande för att avgöra om en scen är trovärdig, eller om dialog är verklighetstrogen.

- Lateralt tänkande (höger hjärnhalva). Utmärks av ett skapande flödestänkande som är väldigt personligt. Tenderar att generera mängder med lösningar av väldigt olika kvalitetet. Används för att brainstorma fram många, lite annorlunda idéer.

Som exempel, din fru tycker du bloggar för mycket. Du tänker ut goda argument för samhällsnyttan av bloggande (vertikalt tänkande), och spånar fram tretton nya blogg-idéer samtidigt som du låtsas lyssna på hennes motargument (lateralt tänkande).

Bägge tankesätten har också sina svagheter. Vertikalt tänkande bygger mycket på att klassificera och upprepa tidigare idéer, dvs idéer från filmer eller böcker som man sett och läst. Risken finns därmed för tekniskt korrekta klichéer. (Shit, shit, shit, måste snabbt skriva ett nytt blogginlägg. Paris Hilton. Fängelse. Perfekt!)

Vad gäller lateralt tänkande finns risken att idéer dras mot att bli ofokuserade, otrovärdiga och överdrivet emotionella. (Tänk bloginlägg, mitt morgonhumör, söta bebisar och dagens lunch.)

Vad vi egentligen vill ha är skrivande som är både trovärdigt och högst originellt, både logiskt och berörande. Dvs, vi bör växla mellan vertikalt och lateralt tänkande enligt följande:

1) Använd vertikalt tänkande för att definiera ett tydligt avgränsat mål eller problem. (Vad ska vi kalla bebisen?)

2) Använd lateralt tänkande för att brainstorma så många lösningar, möjligheter och originella kopplingar som möjligt. (Nisse, Pelle, Olle, Kalle, Tom, Brad, Chow-yun? Rinnande näsan? Våta blöjan? osv, osv...)

3) Använd vertikalt tänkande för att välja den mest trovärdiga och ovanliga lösningen som möjligt. (Bloggy! Ja, Bloggy! Farmor kommer älska det!)