Vi har flyttat!

Stand-Up-Blogedy finns nu här istället.

Kvällens sista...

{Stänger av micen.}

Ah, det var skönt!

Startade den här bloggen för att försöka lära mig skriva humor. Dock, efterhand insåg jag att det också var rätt kul att också skriva ner sånt som skvalpade omkring i pärat vad gäller skrivande.

Så det hela utvecklades till något slags humorblog om skrivande.

Fast oavsett hur mycket jag har älskat min stora, fina, röda clownnäsa, så skulle man (ibland) vilja ta av den när man går på fin restaurang.

Så, har därför bestämt mig för att flytta till ny adress, Mitt i Manuskriptet. Precis som här, fast annorlunda.

{Sätter på micen.}

Ni har varit en fantastisk publik!

Viktig skillnad

Igår, TV6, Day After Tomorrow:

En scen i filmen utspelas i Tokyo, Japan.
På skärmen visas text för att beskriva var vi befinner oss.
Men de skriver inte bara Tokyo, Japan.
Istället skriver de Tokyo, Japan; Asakusa District.
Jag har ingen aning var Asakusa District ligger, varför det är viktigt, eller hur det skiljer sig från något annat distrikt i Tokyo.
Men ändå, genom att precisera så fick man lite mer känslan av att verkligen befinna sig där.

Fick jag åtminstone...

Eh, så det skulle ju vara...

Igår, TV6, Day After Tomorrow, TV-Soffan:

Sådär ja.

The Tao of Drama

Drama.

Oavsett om det är Hamlet som hämnas sin döda far, Harry Potter som jagar troll eller bonde som söker fru, så dras vi till drama likt bin till honung.

Varför?

Enda sättet att verkligen förstå varför är, *naturligtvis* genom österländsk filosofi.

Ja, österländsk!

Och nej, ingen får ifrågasätta guru Stand-Up-Blogedy! En enda fråga och jag håller för öronen och skriker upprepat Karma Är Vår Vän, samt skriver en bok om hur min skyddsängel hjälpte mig skriva detta inlägg.

Jag menar det. 'Min skyddsängel och jag'. I varenda julfönster.

Alltså.

Drama uppstår i princip när någon VILL något (överleva, bli rik, dansa tango) och tvingas möta YTTRE OMSTÄNDIGHETER (elaka troll, giriga chefer, taskiga golvläggare) och övervinna INRE BEGRÄNSNINGAR (rädsla, nervösitet, taskig rytmkänsla) för att uppnå detta något.

Frågan är då varför mänskligheten är så fascinerad av drama.

Enligt västerländsk förklaringsmodell är det helt enkelt så som människor är konstruerade. Vi vill saker och vi kämpar dagligen för att få det. Och vi tvingas samtidigt kämpa med de osäkerheter vi går omkring med från våra olyckliga barndomar.

Jag menar... fjuttigt. Helt orimlig förklaring.

I österländsk filosofi, däremot, menar man att all mänsklig existens ytterst handlar om en enda sak. Vår djupa önskan att Bli Ett Med Den Skäggiga Mannen i Himmelen. (Nej, nej, inte han, hans far!).

Det som hindrar denna enhet är våra individuella begränsningar.

Dvs, genom drama i våra liv, där vi uppfyller våra djupaste önskningar genom att tvingas bemöta yttre omständigheter och bearbeta våra inre begräsningar, kan därmed total enhet med Mannen Där Uppe göras möjlig.

(För guldstjärna, läs på om det som kallas för Sanskaras, och dess koppling till Karma).

Så.

Ni ser.

Glasklara argument, ALLT kan förklaras med österländsk filosofi.

*Bevisligen* handlar drama om gudomliga önskningar och enhet med gud, vilket är varför det påverkar oss så dj...

Bap, bap!

Jag varnar!

'Min skyddsängel och jag'. I julfönster.

Råtta-tou-ille

Man ska vara respektfull mot sina karaktärer, eller hur? Ta reda på vad de gillar och inte gillar? Utforska deras inre känslor och gräva i deras barndom?

Nooooonsens!

Här är vad ni gör. Tillverka en vooodoo-docka av er karaktär. Stick nålar i ögonen. Banka med hammare. Klä strumpa över huvudet och skicka till Staffan Westerberg.

Man måste plåga sina karaktärer! Noga!

Ofta gör en karaktär någon slags resa, fysisk eller känslomässig. Och denna resa måste göras så lång och svår som möjligt.

Som exempel, vem ska vi tvinga att ta sig in i det allra mörkaste för att kasta en ring i Saurons eldar? En svampälskande liten hob, naturligtvis. (SAGAN OM RINGEN).

Och vilken yrkesgrupp ska man välja åt en person som måste lära sig att inte ljuga? Advokat, utan tvekan. (LIAR, LIAR).

Och dagens exempel:

Hur väljer vi en person som vill bli mästerkock? Vi gör honom NATURLIGTVIS till det äckligaste som går att hitta i ett kök - en råtta! (RATATOUILLE)

Så sätt igång. Uppmuntra din inre djävul. Köp piskor och bygg giljotiner.

Allt för konsten.

Och det kan ni hälsa Säpo när de ringer.

Collateral

Jag såg Collateral igår. Knäpper mig själv febrilt på näsan, men kan ändå inte låta bli att analysera.

Dock, låtom oss först bliva en aningen akademiska.

Många som skriver en film eller en bok försöker hitta en sammanhållande tanke som genomsyrar hela berättelsen. Ofta i form av ett påstående som på olika sätt belyses och testas. Dvs, ett så kallat tema, eller en premiss. (Se tex här eller här för noggrannare förklaringar.)

Vilket ju kanske mest låter som något som Bergman och grabbarna skulle sysselsatt sig med. Lika upphetsande som en timme med Dr Ruth.

Men låt oss nu ta Collateral. En hyrd mördare tvingar en taxichaffis köra honom runt LA så han kan ta kål på fem juryvittnen.

Inte Bergman direkt.

Dock, mellan män som krossas mot taxibilar, och shootouts på asiatiska discotek, finns det faktiskt ett väl definierat tema. Något i stil med:

För att kunna kontrollera en situation, måste man först till fullo acceptera denna som den verkligen är.

Och detta tema genomsyrar filmen på en mängd olika sätt. Några exempel:

Huvudpersonen lär sig förstå temat genom de prövningar han får utstå.

Taxichaffisen Max har dålig kontroll på sitt liv. Han drömmer om att starta limosinverksamhet, men sitter efter tolv år i samma sketna taxi och porrblädrar i BMW's bilkataloger. Och ljuger för mamma om det.

När sedan mördarmaskinen Vincent stiger in i hans taxi och liv har Max inte längre något val. Han *måste* lära sig acceptera de situationer som uppstår för att kunna hantera dem.

Och när lik efter lik stapplas på hög, tvingas Max till slut agera. Med en pistol riktad mot huvudet trampar han gasen i botten, kraschar taxin och flyr.

Skurken förkroppsligar temat, fast på ett förvrängt sätt

Vincent accepterar till fullo de situationer han hamnar i och anpassar sig blixtsnabbt för att ta kontroll över dem. Vilket ju är fin-fint. Förutom att han kontrollerar situationer likt Terminator i Armani.

Temat framgår explicit i dialogen

Temat är på något sätt den yttersta subtexten i en berättelse. Och det kan ibland vara lämpligt att faktiskt låta en karaktär uttrycka temat, för att det säkert ska gå fram.

Dock, om man låter hjälten göra detta finns risken att det hela blir predikande.

Bättre då att låta skurken väsa fram berättelsens inre sanning på sitt eget lite förvrängda sätt:

VINCENT
Now. We have to make the best of it. Improvise. Adapt to the
environment. Darwin. "Shit happens." The IChing...whatever. Roll
with it...

Till sist...

Collateral, alltså. Bra film. Men är inte temat lite... mesigt? Jag menar, vem skulle har problem att ta kontroll över sitt eget liv? Att inte kunna acc...

MAX
Hey, look who's talking, Mr Knaepp-maej-pah-nejsan. Didn't you have a novel to write, f*cker?

JAG
Wh, who... me?

MAX
Wasting your precious time on no good blog posts, huh?

JAG
No, I... I mean..., No. I was going to...

MAX
Vincent, can't you shape his sorry *ss up?

VINCENT
That, sir, will be my pleasure.

Vincent stiger in i min bil.

JAG
Oh, hello there, so nice to meet... is... that a gun?

Ah, Doris

När jag växte upp hade vi en bok av Doris Lessing i bokhyllan. Flera gånger bläddrade jag igenom och funderade på att läsa.

Kanske dags nu.