Skyldiga blå ögon

Gilmore Girls dödade Anna Karenina!

Eh, hrm.

För mig, vill säga.

Till att börja med, jag är så beroende av Gilmore Girls att jag skulle kunna koppla DVD-sladdarna rakt in i armen och köra igång Säsong 7.

Vidare, som vuxen och man går detta beroende pinsamt långt bortom Guilty Pleasures. (I mitt försvar, det har något att göra med hur författarna lyckas ta mängder med referenser och göra något nytt, glädjefullt av det.).

Och när då Rory ständigt refererar till Anna Karenina som hennes favoritroman, ja, då förväntar jag mig kunna gå på vatten efter jag läst den.

Har nu läst klart den. Den var helt okay, jag gillade den. Men gå på vatten (samt långt skägg, samt bergspredikningar) får vänta.

Tills jag läst Krig och Fred.

Framåt marsch

Konsten imiterar livet?

Pffft. Struntprat! Livet imiterar konsten, naturligtvis!

Vi var på restaurang igår, på bordet bakom pågår livlig diskussion, när plötsligt en kille säger:

Kille: Minns du, minns du, det var såååå roligt, servitrisen ignorerade oss hela kvällen, och till slut skrek du...

Han får dock inte berätta, utan avbryts av två kvinnor i sällskapet som börjar prata om annat. Ruskigt oartigt. Att de inte kan låta folk tjuvlyssna i fred. Skam den som ger sig, dock:

Kille: Jo, men minns du, sååååååååå roligt, du skrek till servitri...

Avbruten igen. Nu är mina öron på helspänn. Jag vill verkligen veta vad hon skrek.

Kille: Me... men du, minns du, såååå, sååå roligt, du skrek till servitrisen att hon sk...

Så.

Gott folk.

Vilken skrivarprincip är detta ett exempel på?

Framåtrörelse, naturligtvis, säg a men inte b (för exempel från filmen AS GOOD AS IT GETS, se här).

För att repetera, man säger alltså inte b, men a, vilket får publiken att riktigt, riktigt längta efter b. Vilket gör att man...

Okej, okej.

Killen får TILL SLUT berätta. Men. Jag hör inte för precis då skramlar det till från köket.

F'låt.

En eller ett

Håller just på att läsa Stephen Kings 'Att skriva', där han verkligen manar till att kunna sin grammatik. Och inte bara lite lagom allmän-bildning sådär, utan preteritum, pluskvamperfekt och hela fadderullan.

Kom igen!

Det är ju lika dumt som att säga att en kock bör ha välslipade knivar, att en taxichaffis bör kunna kartan utantill, eller att Zlatan bör knyta sina skor vä...

[PIP]!

Det var ju själva [PIP]. Måste man dra fram de där [PIP] [PIP] böckerna igen? Som [PIP] [PIP] [PIP] grundskolan [PIP] [PIIIIIIIP].

Suck.

'kejdå. Hur var det nu igen då?

Vi har... substantiv. Och verb. Och någonting med... pronomen...

Suck.

Zodiac

Kom äntligen iväg och såg Zodiac. Filmen handlar om ett antal personer som blir besatta av att hitta en mördare som kallar sig själv, just det, Zodiac.

Me likee?

Me likee very much.

Det händer inte alltför ofta att man går ut ur salongen och känner sig på djupet påverkad. Det hände här, dock, för min del, och det känns som att filmen lyckats hitta något väldigt universellt.

Min teori (om ni ursäktar lite amatörfilosofi): sökandet efter sanning.

Djupt mänskligt. Sökandet efter vår egen sanning, andras sanning, den yttersta sanningen. Det är vad vi alla håller på med och kan identifiera med.

Och detta passionerande sökande har också en elak äldre bror. Besatthet. Vilket vi får i massor i Zodiac.

Så dagens skrivarmoral. Det vanliga, ni vet. För att skriva något som verkligen påverkar, gör en djupsinning observation om det mänskliga tillståndet och uttryck denna i starkt gripande historia som berör.

Inga problem. Lätt som en plätt. Noooooo problemo.

Knock-Out Subtext

I första delen av Shrek jämför Shrek sig själv med en lök. Detta för att illustrera för åsnan att han är mer än bara ett fult grönt troll.

Åsnan förstår inte riktigt. Han frågar om Shrek stinker, om han får folk att gråta och om det börjar växa hår på honom om man lämnar honom för länge i solen. Varvid Shrek skriker "LAGER, troll har LAGER".

Och om Shrek kan, så kan vi. Också subtext kan ha lager.

Ibland hör man en replik som nästan knockar en. Som träffar rakt i hjärtat och rör upp mängder av känslor. Och för egen del, inte sällan har det varit så att dessa repliker antyder flera lager av subtext.

Knock-Out subtext, alltså. Och då måste man ju använda Rocky I som exempel (bada-bum-tsch).

Mot alla odds, i slutmatchen lyckas Rocky med att fortfarande stå på benen när matchen är över. En extatisk arena står upp och jublar, kameror blixtrar, och ringen överöses av människor. Och mitt i denna glädjeyra skriker Rocky ut de odödliga orden (tänk muskler, 16 liter svett och en riktigt, riktigt sned mun):

ROCKY
AAAAD-RIII-AAAN!

Visst är det fantastiskt!!! Och det kommer mer:

ROCKY
AAAAD-RIII-AAAN!



Mitt i en jublande boxningsring, och allt Rocky vill göra är att ge sin älskling en stor, blöt kyss. Och att Adrian går med på det säger allt. Svettigt äkta kärlek. (Lager 1.)

Dessutom, både Rocky och Adrian har kämpat med sina dåliga självkänslor. Adrian har kämpat för att ta sig ur sitt blyga skal, och hela slutmatchen handlade för Rocky bara om en sak. Att kunna bevisa för sig själva att han kunde klara av att hålla sig på benen. Rockys gråtfärdiga "Adrian" skriker ut "Vi gjorde det!" (Lager 2.)

Lager på lager. Och på samma sätt, om man kan packa in mängder med subtext i en enda replik eller dialog kan denna träffa på flera känslomässiga nivåer samtidigt.

Och då, kanske, kanske, om man väljer sin subtext med omsorg kan man få sin publik att gråta.

Och stinka.

Och, om lagd i solen tillräckligt länge, odla småhår.